Bloggfråga #1

Det viktigaste jag har att säga om boken.
En svår fråga där det ändå finns så pass många svar på, som att fråga "vilken bok är den bästa som du läst?"
Man börjar genast att resonera kring flera stycken och lyckas få ner de till kanske tre stycken, är det okej? Nej endast EN!

Okej, mitt svar blir då det intressanta parallellerna som Z drar. Via kulturkrockar, språkskillnader men även politiska skillnader. Kommunismen som kontrar kapitalismen.

Det nytänkande och perspektiv fyllda sättet att skriva på är otroligt intressant och annorlunda vilket får mig att fastna i boken. Jag vill veta mer om hur någon ny och då hyfsat "okunnig" om västvärlden tycker om oss. Beter vi oss konstigt, men är för upptagna av oss själva för att hinna inse det?
Hinner vi inte riktigt att granska och se oss själva utifrån? Jag tror helt enkelt att vi näst intill aldrig tänker på vad människor från andra världsdelar tycker om oss, vi är för upptagna med vad folket från vår egen  världsdel tänker om oss. Det är ju ändå vi som gör allting rätt och normalt, eller hur? (Anser vi i alla fall).

Men just det nya och ovanliga tankesättet som Z har är fantastiskt anser jag. Missförstånd som leder till en psykologisk tanke som får en att tänka till!
Det är nog lite det som jag tycker är charmen med boken, det annorlunda, spännande och nya perspektiven som väller över och bara längtar på att bli analyserade och förstådda.
Underbart!
/Emilia Modigh jo0

En bild som man kan se från två olika perspektiv, kan du se båda eller är du begränsad till endast ett sätt?

Boken

Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande. Vilken roman. Jag tyckte verkligen om den här boken i vissa delar, andra hatade jag den. Den var fin och tragisk. Bra och dåliga formuleringar. Men slutresultatet skulle jag nog absolut säga att den var övervägande bra och välplanerad. Med det menar jag att det var ett fint upplägg i boken, en fin men dock så hemsk historia med vackra miljö och person beskrivningar som fick mig att bli mer intresserad och det är väl det som är författarens mål?

Xiaolu Guo (författaren) skriver med ett enormt självförtroende som jag gillar. Man ska ha attityd i det man skriver och vara så pass säker på sig själv så att man vet att de som skrivs på detta blanka blad är bra och spännande. "Det jag skriver nu intresserar folk och jag vet det". Det är så jag vill att en författare ska tänka. Det är då jag uppskattar boken som mest. Man ska märka att det är någon som har kämpat med boken för att få den fulländad. Jag vill se dessa olika miljöer och faktiskt tro att författaren har varit på dessa ställen eftersom att miljöbeskrivningen ska bevisa det. Efter det, när det är bockat av det så kan jag leva mig in i boken och njuta av de vackra och specifika ord som jag suger åt mig av och sedan kan använda själv.

En annorlunda handling som jag aldrig hört/läst om förut. Inte det typiska dramat mellan man och kvinna och förbjuden kärlek. Utan ett drama mellan en man och kvinna med förbjuden kärlek och en twist! Det är det som fångar mig det där oväntade och nya. Det som jag aldrig trodde skulle stå i boken står mitt framför ögonen på mig. Sådant gillar jag.

Om slutsummeringen då ska sättas så tycker jag att boken var bra men, i vissa situationer kände jag att det kunde hända lite mer spännande ting. Men jag menar det måste vara en uppförsbacke för att nerförsbackar ska existera, alltså det måste vara någonting sämre för att man ska kunna uppskatta det bra och fina.

Det är vad jag tycker
/Emilia Modigh, jo0

Efter 287 sidor

Nu har jag läst ut boken.
Men det är inte om boken i helhet som jag ska skriva om nu, det kommer i nästa inlägg. Utan nu ska jag fokusera, analysera och redovisa några små tankar jag har om citat, meningar och betydelser efter bokens alla sidor.

S. 217. Där skriver Z om "jaget" som är motsatsen till kollektivism. Hon skriver och menar att i Kina är "jaget" inte alls lika användbart som i väst, utan att man tänker på allas behov, vad alla tycker och tänker. Detta är ett svar på Kinas kommunism. Alla ska ha lika, allt ska va rättvist. Frågor som "vad är bäst för alla?". Största delen av landet styrs av den offentliga sektorn och är på ett sätt hjärntvättade av Kinas kommunism.
Till skillnad från i väst där "jaget" är stort. Vad är bäst för mig? Hur ska detta gynna mig? "Jaget" kommer i första hand sedan efter det kommer det kollektiva tänkandet. Självklart blir det då förvirrande för Z med en sådan kulturkrock.
S. 226. Ett citat som jag tyckte var otroligt mysigt var "Jag kan höra mossan växa". I mitt huvud skickas jag direkt till en skogsglänta där solen skiner in lite smått men ändå en sån tät barrskog. Det luktar skog och svamp och alldeles framför mig är det mjuk och skön mossa i alla olika gröna nyanser. Det är helt tyst, fuktigt och stilla i skogen det ända man hör är träden som svajar i vinden och självklar mossan smått växa upp ur den mörka jorden. Detta är vad jag tänker på när jag läser detta, allting blir så mysigt och naturligt på något sätt.
Sedan kan man tolka det som så att man har så tråkigt och det är så tyst så att man kan höra mossan växa, men så känner inte jag.
S.262. "Man kan inte vänta sig att båda ändar av sockerröret ska vara lika söta". Ett fint citat som är konkret och korrekt. Det finns alltid för-och nackdelar som man man måste vara beredd på. Man kan inte alltid vänta sig det bästa för då kan man bli besviken. Samtidigt så vet du att båda sidorna kommer att vara någorlunda söta åtminstone, men inte hur söta. Alltså man ska inte vänta sig för mycket men samtidigt ändå vara realistisk och inte vänta sig för lite heller. Det är en tunn, tunn tråd att vandra på däremellan.

Det var lite åsikter om de sista sidorna från mig!
/Emilia Modigh

Efter 209 sidor

Följt med på resor genom en stor del av Europa. Resor som ska hjälpa Zhuang att förstå sig på kulturella och sociala skillnader.
Dessa kapitel är som stick i en låt. Annorlunda men ändå tillhörande för sammanhanget. Det är ett annat upplägg på dessa sidor och självklart olika miljöer som man inte får läsa något av i början av boken.

S.172: "Jag vet jag är på en resa att samla tegelstenar för att bygga mitt liv."
Det här citatet tyckte jag var fint och stämde in otroligt bra i Zhuangs fall. Meningen med hennes resa från första början var då att resa till London för att skaffa sig en västerländsk utbildning och därmed bygga upp sig ett liv (med tegelstenar). På så sätt får man en sammankoppling med huvudpersonen, allas uppdrag i livet är att ordna sig ett bra och tryggt liv, fullpackat med erfarenhet av resor och studier. Alla vill vara välutbildade och lyckade. Alla vill vara bra på alltifrån språk till att hantera pengar. MEN man måste rikta in sig på vad man egentligen söker och tycker är kul, inte breda ut sig och veta lite men samtidigt inte kunna för mycket om bara ett enda ämne. Utan lite av varje, och genom erfarenhet kan man nå just denna kompromiss. Eftersom att man måste känna och klämma lite på varje paket så att man får reda på vilket som är sitt eget, så är det erfarenhet som är det bästa sättet att uppnå detta.

Något annat jag har tänkt på är att Zhuang bara träffar på manliga kamrater. Inte under hela tiden som jag har läst har boken ens nämnt en annan kvinna än hon själv. Är det för att hon anser att män är mer öppna som personer och lättare att prata med, för att slippa kvinnornas dömande blickar innan de hjälper till? Det kanske jag får reda på när jag läst ut boken, då ni kommer att få höra mer av mig.
/Emilia Modigh