Själv har jag inte mycket erfarenhet om just riddare och litteraturen i det sammanhanget. Men något jag däremot kan relatera till är just de små sagorna från barnböcker. Den lyckan och tapperheten som jag vuxit upp med. Något som visade sig inte finnas på riktigt eller vara sant i min levnadstid. Men det var ändå skönt att få drömma sig bort och skapa sina egna sagor om tappra riddare och sköna prinsessor. Det enda jag ritade på dagis var i princip någon form av prinsessor eller annat som kopplas till riddarlitteraturen. Det var riddare och fångar som jag såg de små pojkarna leka på dagis med trä svärd och kartongkronor. Allt var där runt om oss i fantasin och miljön vi levde i! Allt fanns där det var bara fantasin som satte gränserna, underbart.
Här är en bild av en "prinsessa" som jag ritade på dagis, jag kanske kan ha varit runt 4 år:
 |
| (klicka för att göra större) |
Jag tror att alla kan relatera till dessa lekar och beteende under barndomen. Visst är det så att barn är de mest öppen sinnade och lättpåverkade målgruppen av alla. De har inga förutfattade meningar och de är fint en ny början för ny fantasi!
Detta har självklart då påverkat mig idag vilka romaner och texter som jag kan relatera till. Barnböckerna jag läste när jag var mindre är självklart utdrag, kortare versioner eller hela riktiga riktiga riddarlitteraturer. Några exempel som jag läste när jag var mindre och kan relatera till än idag är: ex. Svärdet i stenen (Kung Arthur), Mio min Mio (Astrid Lindgren) som är en tolkning av medeltiden och dess riddare. Det finns många andra att nämna. Men som sagt tror jag att ens egen fantasi och förmågan att drömma sig bort för att skapa sin egna riddarlitteratur vär den viktigaste delen av allt. Självklart tar man då delar av andra historier för att få fram sin egen tolkning på hur man då tyckte att den skulle se ut. Vem skulle vara hjälten, varför och hur? En mycket intressant tråd som man kan spinna på i evigheter!
Det är mina riddarlitteraturs upplevelser och som jag kunde relatera till!
Hörs senare!
/Emilia Modigh
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar